För mig.

Jag saknar Sydamerika. Det var nyttigt. 

Jag uppskattar Sverige. Det är tryggt.

Jag drömmer om Asien. Det blir snart.

Sydamerika, såna klyftor. Kontraster. Rik och fattig. Åsnor, näsbjörnar, kollibris. Högt och lågt.

Brasilien, Rio gav mig de sjukaste kontraster jag någonsin sett. Klyftorna där är helt sanslösa. 

Jag såg en facebookstatus när jag var i Rio om hur sjuka klyftorna är i Sverige. Och ja, plockar du överklass och jämför med de som har det sämst ställt i landet är det kontrast.. Men i Sverige har vi också väldigt många klasser däremellan. Det syns inte så tydligt att vi har klasser här som det syntes i Rio.

Sen kan man inte klaga på klass skillnader när man glatt tar hela sin skatteåterbäring och köper en ny tv för att sen sitta och säga att "allt beror på invandringen". Då borde man nog lagt pengar på en ny hjärna istället. 

I Argentina åt jag kött, kontrasten mellan rik och fattig var inte så skarp i Buenos Aires.  Foz do Iguaçu som gränsar mellan Brasilien och Argentina var också ganska lugnt på den fronten.

Så flög vi till Peru. Det värsta men bästa. Höjden är svår att vänja sig vid. Imponerande att alla där orkar får runt hela dagarna. Men man lärde sig uppskatta det lilla något här. Ingen asfalt och jordbruket är stort. 

Såg knappt någon utan hem. De fanns många fina hus uppåt bergen och det kändes som ett väldigt tryggt samhälle.

Panama, vad kan jag säga. Kändes levande och man uppskattade verkligen värmen efler Peru!

Häftigt att se kanalen med. Men ännu en gång fick man se hur det fattigare drabbades av att deras jord ska plöjas för något de inte ber om. Klart indianerna stod chanslösa. Och nu vill de göra likadant igen?!

Mexico, som ska vara det osäkraste landet i världen enligt många. Så mycket kärlek. Träffade EN otrevlig människa. Men områdena jag besökte hade fantastisk atmosfär och kultur. 

I övrigt bjöd Sydamerika på människor från såväl Nordamerika som Oceanien och Asien. Européer och härliga kvällar. 10/10. 

Träffade så mycket folk som jag vill träffa igen!

När jag var ungefär 4år sög jag på en sax och lyckades på så sätt klyva min tungspets. Tungan har vuxit ihop men spetsen är lite ojämn.. Jag kan dessutom vika tungan inåt på ett sätt som jag bara träffat en person som kan. Vet dock inte om det har med klippningen att göra. 

 

Jag har alltid haft rätt lågt självförtroende och aldrig sett mig som speciell. Detta gör att jag har svårt att ta emot komplimanger.

 

I grundskolan var jag mobbad/utstött, mest för att alla hade med sig en dagiskompis när dom började.

 

Senast jag sjöng inför folk var på julavslutningen i åttan, det finns på youtube och jag tycker det är förskräckligt pinsamt trots att jag fått komplimanger för det.

 

Antingen är jag väldigt dålig på att välja killar eller så har jag bara otur! 

Ni som läst länge har nog inte missat mitt inlägg om ätstörningar, ni andra kan läsa det här.

Tänkte göra en liten uppföljare nu på önskning av Sara.

 

Ätstörningar blir allt vanligare i dagens samhälle och jag känner att fler och fler dras in i det. Det största problemet är erkännandet, nu menar jag inte erkännandet för familj och vänner utan erkännandet för sig själv. Jag vet inte om det handlar om skam, förnekelse eller lite av varje. 

Många vet nog att deras förhållande till mat är sjukligt men vill inte erkänna det för det kan få de att framstå som svaga. I mina ögon växer en person otroligt när den vågar erkänna både för sig själv och andra att det har gått steget för långt. 

 

När jag först blev insatt i vad ätstörningar var ordentligt gick jag i åttan, det är då tjejer befinner sig mitt i puberteten, man får former. Rumpan växer, lika så låren, höfterna, brösten och magen. Vissa utvecklas mer än andra, vissa får mer former på underkroppen och andra på överkroppen, vissa får en jämn formgivning. Oavsett så blir alla kvinnor och snygga precis som de är. 

 

Hur som helst i åttan handlade det om anorexi och bulimi, det var de två "stora" sjukdomarna. Diabulimi, ortorexi och alkorexi var däremot inget som togs upp. Som jag berättade har jag flera vänner som haft ett svårt förhållande till mat, vissa har det nu och andra är friskförklarade.

 

Jag tänkte dock fokusera på min tid i åttan.

 

I åttan när min bästa vän led av anorexi och bulimi spenderade jag nätterna fram till klockan närmade sig tre i telefon med henne, vissa mornar gick jag ut med henne för att bara prata innan skolan. Till sist slutade det dock och övergick i att vi gled i sär på grund av en magbakterie som jag fick. Jag gick från 52kg och nedre normalvikt till 44kg och undervikt. Helt utan själv vilja droppade jag 8kg, vilket medförde att jag blev kallad wannabe. Ännu idag har jag svårt att förstå hur folk behandlade mig under denna tid. Jag hade svårt att gå upp i vikt efter allt jag droppat vilket mest berodde på att jag blev utfryst ur mitt kompisgäng. Det började med att en viss person hällde vatten och mjölk i min mat i bamba, kommentarer som wannabe gnagde varje dag och att ingen faktiskt frågade vad som hade hänt. 

Varför är du så glad hela tiden? Tro mig, detta må vara det konstigaste någon någonsin frågat mig. Men sen inser jag att jag nog uppfattas som ganska glad. Vilket kan bero på att jag är väldigt utåt, social och ler typ konstant. Men alla har vi en bristningsgräns. Vi är ju människor liksom. Det faller sig naturligt med dåliga dagar, jag har många dagar då jag inte är på topp.

 

När jag fick frågan om varför jag var så glad hela tiden så började jag ändå tänka igenom hur jag kan vara så glad? Och jag kom fram till att det kanske inte är så självklart som jag trodde. Men jag är allmänt nöjd med livet. Jag har trots allt gått igenom en hel del svåra perioder i mitt liv och på något sätt kommit hit, där jag är idag. Det känns skönt för min del att kunna göra andra glada och se allt svårt jag gått igenom som erfarenheter istället för misslyckanden.

Idag kan ju avslöja att jag innan satt med matteboken och fick tårar i ögonen för det kändes tungt, men sen tänkte jag "värre saker har jag klarat, nu fan sätter jag igång". Och det gjorde jag också.

 

Detta är första inlägget i en ny kategori - mina erfarenheter 

Det kommer att blotta sådant som jag har haft svårt att erkänna för folk och prata om. Och handla om hur jag blev jag.