Ätstörningar 2.0
Ni som läst länge har nog inte missat mitt inlägg om ätstörningar, ni andra kan läsa det här.
Tänkte göra en liten uppföljare nu på önskning av Sara.
Ätstörningar blir allt vanligare i dagens samhälle och jag känner att fler och fler dras in i det. Det största problemet är erkännandet, nu menar jag inte erkännandet för familj och vänner utan erkännandet för sig själv. Jag vet inte om det handlar om skam, förnekelse eller lite av varje.
Många vet nog att deras förhållande till mat är sjukligt men vill inte erkänna det för det kan få de att framstå som svaga. I mina ögon växer en person otroligt när den vågar erkänna både för sig själv och andra att det har gått steget för långt.
När jag först blev insatt i vad ätstörningar var ordentligt gick jag i åttan, det är då tjejer befinner sig mitt i puberteten, man får former. Rumpan växer, lika så låren, höfterna, brösten och magen. Vissa utvecklas mer än andra, vissa får mer former på underkroppen och andra på överkroppen, vissa får en jämn formgivning. Oavsett så blir alla kvinnor och snygga precis som de är.
Hur som helst i åttan handlade det om anorexi och bulimi, det var de två "stora" sjukdomarna. Diabulimi, ortorexi och alkorexi var däremot inget som togs upp. Som jag berättade har jag flera vänner som haft ett svårt förhållande till mat, vissa har det nu och andra är friskförklarade.
Jag tänkte dock fokusera på min tid i åttan.
I åttan när min bästa vän led av anorexi och bulimi spenderade jag nätterna fram till klockan närmade sig tre i telefon med henne, vissa mornar gick jag ut med henne för att bara prata innan skolan. Till sist slutade det dock och övergick i att vi gled i sär på grund av en magbakterie som jag fick. Jag gick från 52kg och nedre normalvikt till 44kg och undervikt. Helt utan själv vilja droppade jag 8kg, vilket medförde att jag blev kallad wannabe. Ännu idag har jag svårt att förstå hur folk behandlade mig under denna tid. Jag hade svårt att gå upp i vikt efter allt jag droppat vilket mest berodde på att jag blev utfryst ur mitt kompisgäng. Det började med att en viss person hällde vatten och mjölk i min mat i bamba, kommentarer som wannabe gnagde varje dag och att ingen faktiskt frågade vad som hade hänt.
Sommaren efter åttan var jag välkommen och accepterad bland mina vänner igen, folk insåg vad som var fel och bad om ursäkt för sitt beteende. Men om jag nu faktiskt lidit av en ätstörning och alla betett sig som de gjorde hur hade jag då tagit mig tillbaka? Att lämna en vän i nöd är sällan ett alternativ. Men folk förklarade sig med att de inte orkade en gång till. Försök nu allesammans att sätta er in i en situation där ni får en ätstörning strax efter att någon annan haft det och era vänner säger att de inte orkar en gång till. Hur hade ni känt er? Överhuvudtaget? Att överge någon i behov av hjälp, skulle ni göra det. Skulle ni bara gå förbi en tant som halkat på gatan? Skulle ni inte bry er om ni såg ett barn som ramlat och låg ensam gråtande på marken? NEJ.
Jag tycker alla ska ta sig en funderare och besluta sig för att hjälpa folk upp både fysiskt och psykiskt. Vi lever i ett samhälle där idealen totalt spårat ur, där var och varannan människa mer eller mindre lider av ätstörningar.
Tänk på alla dieter som kommit och urartat de senaste åren där folk som inte är i det minsta behov av att gå ner i vikt maniskt följer ett matschema. Oroa er inte för vågen. Det är bara siffror, det är inte ni!
Fundera över ert förhållande till kost och träning. Handlar det om att ge och ta eller ge och ge? Får du ångest för ett inställt träningspass? För en chokladbit eller en bulle? Då bör du ta dig en seriös funderare över vad du förtjänar och vad du får!
Själv så äger jag inte ens en våg. Jag tycker det är riktigt skönt faktiskt. Jag fokuserar på hur min kropp mår inifrån, sen är det självklart roligt att se skillnad på sig själv. Men haka inte upp dig på hur många kalorier du äter, om vågen visar +/-1.
Muskler väger mer än fett, glöm inte det. Du kanske inte kan vara astonad och snygg, samtidigt som du är 1,75 och väger 50kg. Tänk på vad som är möjligt och hetsa inte. Låt förändringar ske över en längre tid. Ge kroppen den energi den förtjänar och behöver för att orka med. Unna dig själv choklad, bullar eller glass. Inget är farligt i lagom mängd! Godsaker är inte jordens undergång!
Må bra inifrån och ut, det är så du blir vacker!
Kommentarer
Trackback
