Jag känner att jag måste skriva om detta. För jag har stött på det i olika grad under så många år.

Det känns som att omvärlden har missuppfattat hela grejen. Ätstörningar vad är det?

I skolan idag fick vi frågan vad finns det för ätstörningar och svaren läraren fick var anorexi och bulimi.

Ja, det är ätstörningar, men det finns så många fler. Bara att de är mindre välkända, men de existerar fortfarande.

Bland annat finns även diabulimi och ortorexi. Diabulimi är en ätstörning som kan drabba diabetiker, de mixtrar med maten och insulinet. Ortorexi handlar om träning och stenkoll på vad man stoppar i sig när etc.

Det omvärlden verkar ha missuppfattat däremot är att man inte väljer att ha en ätstörning. Det är inget jävla val.

Jag har hört så många gånger saker som "hon vet att hon är smal" "hon gör det för uppmärksamheten" etc. Gällande just människor som lider av ätstörningar.

Det är ingen som har valt att leva med en ätstörning. Det är ingen som vaknar en dag och tänker nu ska jag skaffa anorexi.

För det finns nog ingen människa som vet vad en ätstörning är som faktiskt skulle vilja ha en.

 

Ätstörningar sätter sig i psyket, precis som bland annat depression gör. Ofta sitter det faktiskt ihop, ätstörningar och depression. Det sätter sig djupt. Det är något som är svårt att leva med och till och med leder till livshotande tillstånd i vissa fall. Tankarna går inte att kontrollera.

 

Det kan börja med att man tänker jag ska banta ner mig 10 kg, sen är jag snygg. När de där tio kilona är borta har personen ifråga kanske tappat kontrollen, det går inte att sluta. Man måste kontrollera varje kalori, man måste gå exakt så mycket. Flera kilon skalas av den nu redan smala kroppen.

 

De flesta fall upptäcks av vänner i personens omgivning, men det kan ta ett bra tag.

 

Att lämna en vän med en ätstörning. Kan vara bland de mest egoistiska valen en människa kan göra.

Så, du tror din kompis gör det med flit, att den vill må dåligt, bli så smal att kroppen inte orkar med?

Man väljer inte att inte äta, man kan inte äta. Personens läppar blir en psykiskspärr. Maten kommer inte förbi, och gör den det så vill den helst av allt bara upp igen.

 

När jag gick i åttan blev en av mina vänner drabbad av anorexi. Jag frågade henne hur omöjligt det kändes att äta. Är det lika omöjligt som att kunna flyga, eller lika omöjligt som att hoppa högre i höjdhopp? Det är lika omöjligt som att kunna flyga.

 

Även om det är svårt att se sin vän må så fruktansvärt dåligt så är det inget som gör en så stolt och lär en så mycket som att följa dens resa tillbaka. Resan tillbaka är ingen lätt väg och det finns ingen express buss. Det går upp och ner. Det behövs någon att hålla i handen, så varför inte ställa upp för din vän som resesällskap?

Det är så värt det, för även om du själv kanske mår dåligt av beteendet din vän har så kommer du inte få den att må bättre av att vända ryggen till när den behöver dig som mest. De vänner som gör sånt är såna vänner som kommer vara svåra att förlåta efter ett tillfrisknande.Var där ställ upp, inse hur stark din vän är som inte har valt sjukdomen men har valt att bli frisk. Det kallas vänner i vått och torrt.